Bakgrund

Gävle, augusti 2007

resize-of-2006-04-30-002-d.jpg”Så länge jag kan minnas har jag kämpat för att räta ut mitt hår. Jag har fönat, dragit, slitit, svurit; jag har sovit med mössa för att hålla håret nere, jag har använt varje tänkbar produkt för att få rakare hår, jag har provat ALLT.

Jag blev snabbt beroende av min plattång när jag väl fick en, och använde den alltid, minst en gång om dagen. I torrt väder gick det väl an, men så fort det fanns minsta tecken på fuktighet i luften var allt jobb som förgjort, mitt hår började böja sig åt alla håll och blev ohyggligt frissigt.

En bieffekt av alla värmebehandlingar var naturligtvis att mitt från början torra hår blev slitet och risigt, och för att bekämpa risigheten smetade jag in mig med allehanda produkter: balsam, inpackningar, krämer, serum, glansspray – shine och anti-frizz var magiska ord och jag föll för reklamen gång på gång.

Inget fungerade. Vad jag än gjorde lyckades jag aldrig få det där spikraka, blanka, mjuka håret som jag så hett åtrådde. Istället hade jag ett problemhår som aldrig såg riktigt bra ut, och jag var livrädd för fuktigt väder eftersom jag visste att det oundvikligen skulle förvandla mitt omsorgsfullt plattade hår till en risbuske.

Som en sista desperat åtgärd provade jag rakpermanent. Jag skulle åka till Italien, och ville inte riskera att min lugg skulle böja sig okontrollerbart i den fuktiga luften, så jag valde att rakpermanenta luggen och håret längs ansatserna, dvs fram emot ansiktet, över öronen och längst ner i nacken. Nog blev det rakt, men det såg ju inte alls ut som jag hade tänkt mig… istället för att vara blankt och lent blev håret torrt och trasigt, och jag var fortfarande tvungen att använda plattången för att släta ut hårstråna så det skulle vara slätt och se någorlunda bra ut.

 En månad senare, i maj 2007, läste jag ett blogginlägg på The Lost Globe om något som kallades The Six Week Challenge. I korthet handlade det om att bryta sitt schampo-beroende: Kroppen är självrengörande, och om man slutar torka ut hårbotten med schampo kommer den att balansera sig själv genom att producera mindre fett. Lösningen är att bara tvätta håret med hjälp av vatten och en grundlig huvudmassage varje dag. Efter en omställningsperiod på ungefär sex veckor sägs det att man inte längre har fett hår, utan glansigt, livfullt, “fluffigt” hår som dessutom är friskare än någonsin.

Det lät för enkelt för att vara sant, men mitt intresse hade väckts och jag ville veta mer. Google blev min bästa vän, och jag läste allt jag kunde komma över. Det visade sig rätt snart att det här inte alls var någon ny idé, efter ett tag upptäckte jag att no-poo var ett vida känt begrepp, inte minst inom den lockiga världen. Lockiga hår är naturligt torrare än raka hår, och genom att sluta torka ut lockarna ytterligare och istället tillföra massor av fukt, ska lockarna inte bara bli vackrare och mjukare utan också glansiga och fria från friss.

Glansiga! Fria från friss! Mina magiska ord! Jag hade ju redan provat allt annat, så naturligtvis var jag tvungen att prova även den här metoden. Jag köpte Curly Girl-boken, jag läste på om silikoner, mineraloljor, alkoholer och tusentals andra vanligt förekommande ingredienser i hårvårdsprodukter. Jag införskaffade olika balsam, en ny hårtork med diffuser, en mikrofiberhandduk – sedan ställde jag undan schampoflaskan och började mitt liv som lockig.

Resultaten lät inte vänta på sig: Redan efter några dagar märkte jag att mitt hår var mjukare, blankare och lockigare än någonsin. Jag, som alltid har haft ett problemhår, får nu dagligen komplimanger för mina lockar. Jag spenderar inte ens halva tiden på håret mot tidigare, men med fantastiskt mycket bättre slutresultat.

annika.jpgJag vill dela med mig av det jag har lärt mig – som frisör, och som lockig.
Välkommen till lockig.se!”

Annika Blyckertz